Studieuppgift 2a: Piaget – Kognitivistiskt perspektiv

Piaget började sin akademiska bana tidigt och blev snabbt intresserad av barns ”felsvar”, där han fann att det verkade finnas ett system för barns tankestrukturer under olika åldrar. Förutom empirisk datainsamling från skola, egna barn och Rousseauinstitutet, uppfann även Piaget en kvalitativ metod som han kallade den ”kliniska metoden”. Den fokuserade på det intelligenta och kreativa i barnens svar oberoende om svaret var ”rätt eller fel”. Piagets syfte var att undersöka barnets kognitiva utveckling, vilket innebär de tankestrukturer med vilkas hjälp information och kunskap hanteras. Dessa kognitiva scheman innehåller vår kunskap och erfarenhet, men de kan utvecklas och förändras. Piaget beskriver att funktionen förbättras genom att leken anpassar och bearbetar de vuxnas komplexa värld till barnets verklighet.

Constant-product.pngPiaget menade att tänkandet utvecklas med hjälp av diskussioner, grupparbeten och lek med jämnåriga.Constant-product” by Original uploader was Kurtzbl at en.wikipedia – Transferred from en.wikipedia. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Piagets syn på mänsklig intelligens handlar om förmåga att tänka för att lösa praktiska och teoretiska problem. Tidigare ansåg forskare att intelligens var ärftlig och inte förändrades under livet, utan det sker en påfyllning av kunskap. Skillnaden är att Piaget undersöker vilka faktorer som påverkar hur förståelsen utvecklas och förändras. För att förklara begreppet perception utgår han från varseblivning, minne, begreppsbildning, resonerande, problemlösning och uppmärksamhet. Piaget beskriver att intelligensen kan vara olika saker, inte bara intellektuell utan även praktisk och att den framträder långt innan språket och att erfarenhet påverkar innehållet i det som begåvningen bearbetar. Han ser en samverkan mellan arv, social och fysisk miljö, känsla och tanke samt erfarenheter. Han skriver att känsloliv och intelligens är oupplösligt förenade och bildar tillsammans de två komplementära aspekterna på varje mänskligt beteende (Piaget s. 27).

Det kognitivistiska perspektivet fokuserar på tänkandets utveckling ur en kognitiv aspekt, hur individen utvecklas från det lilla barnets sensomotoriska förståelse av verkligheten till tonåringens förmåga till abstrakt tänkande (Piaget s. 8). Assimilation innebär att införliva nya erfarenheter av världen med tidigare erfarenheter och alltså bekräfta de tankestrukturer som man sedan tidigare tillägnat sig. Handlingar har en assimilerande funktion, då barnet konstruerar sin förståelse (abstrahera) genom att anpassa omgivningen till sin egen verklighet (operativ inlärning). Ackommodation innebär att anpassa (revidera) tidigare redan existerande tankestrukturer till förändrade förhållanden. Det kan handla om att testa och göra om vad man vetat sedan tidigare. Barnet lär sig barnet att anpassa sig själv till omgivningen (figurativ inlärning) genom att uppfatta och imitera (percipiera) sin omvärld.

Piaget menar att jämviktsprocessen är ett sätt att försöka förstå sin omvärld och hur man ska agera i interaktionen med den. Anpassning sker genom assimilation, då nya erfarenheter förs till gammal kunskap eller genom ackommodation då nya erfarenheter förändrar vår tidigare kunskap och begrepp. Det är processen som är viktigare än resultatet. Han menar att människan utvecklas när nya tankestrukturer växer fram genom adaptionsprocess där assimilation och ackommodation växelverkar. Tillväxt av förståndet sker när anpassningen generaliseras och scheman förenas (konsolideras) för att kunna utföra meningsfulla aktiviteter och vara mottaglig för nya erfarenheter. Människan utvecklas genom att hon handlar aktivt och med ett syfte och att det är när vi inte förstår hur saker hänger ihop som vårt tänkande utvecklas. Han beskrev konflikten som tänkandets näring och beteendet som ett återställande eller befästande av jämvikten (Piaget s. 27). Han förklarar att leken går i stadier: den symboliska leken, härmningsleken, den reglerade leken.

Piaget anser att stadieutvecklingen av barnets förståelse inleds med en ”praktisk intelligens”, där barnet organiserar verkligheten, och att det sedan sker en utvidgning då det bildas tankescheman. Nya handlingsmöjligheter gör att barnet utvecklar en förståelse för orsak och verkan. Slutligen kan erfarenheterna sättas in i nya sammanhang (reversibel tankegång). När barnet kan bilda symboler kan det symboliska tänkandet utvecklas bilda ett inre logiskt tänkande (operationer). I det sista stadiet kan tanken och förståelsen användas i både tillbakablickande och framåtblickande funktioner (abstrakt tänkande). Utvecklingen sker alltid successivt och utvecklingsperioderna bygger på varandra. Stadierna kännetecknas av att det utvecklas olika kognitiva strukturer och de indelas på följande sätt:

  1. Sensorisk-motoriska stadiet (0-2 år). Barnet lär sig skilja mellan föremål och sin egen upplevelse av dem. Nedärvda beteenden, reflexer, instinkter, motoriska vanor, intuitiv intelligens, språktillägnande, inga skarpa gränser. Tänkandet är egocentriskt, centrerat, statiskt och irreversibelt.
  2. Pre-operationella stadiet (2-6/7 år) Barnet kan inte hålla en hel ”operation” – handlingskedja – i minnet. Bedömer en sak i taget. Börjar göra enklare tankeoperationer med hjälp av konkret material närvarande i tid och rum.
  3. Konkret-operationella stadiet (6/7-11/12 år) Barnet förstår att längd, mängd, vikt och volym är konstant. Ett kilo fjädrar väger lika som ett kilo sten. Systematiskt logiskt tänkande men endast i samband med konkreta faktorer. Kräver konkret erfarenhet men kan lämna tid och rum och diskutera saker som ej är där just då. Förstå regellek med planering, lyssna, strategier, konsekvenser.
  4. Formellt-operationella stadiet (11/12-15 år) Barnet kan nu operera med logiska och matematiska samband utan att ha konkreta underlag, t.ex. arbeta med obekanta storheter som X, och resonera om saker på ett abstrakt sätt. Barnet förmår tänka hypotetiskt kring sådant man ej har personlig erfarenhet av, men i relation till sådan man har erfarenhet av.

Vad gäller begreppet egocentriskt tankemönster så måste man först förtydliga att egocentriskt. För Piaget inte betyder egoistiskt, utan som en brist på kognitiv förmåga att tänka ur andras perspektiv. Fram till skolåldern förstår barnet sig själv och omgivningen utifrån sig självt. Barnets ursprungliga logiks mest framträdande drag är bristen på reversibilitet, vilken grundar sig på den ursprungliga egocentreringen med följden oförmåga till konstansuppfattning (alltså oförmågan att inse att något som inte syns ändå faktiskt kan finnas i rummet och tiden exempelvis tittut). Piaget menar att språket sätter fart på utvecklingen, men att språket inte föregår tänkandet eftersom barn kan symbolisera händelser och objekt i handling utan språk. Ursprunget kommer från härmningen som är oberoende av språket men viktig för språktillägnandet. Barnet kan tänka innan det har ett språk men använder objekt för att visa något. Tack vare språktillägnandet kommer barnet att få tillgång till de nya världarna den sociala världen och den inre världen (tidigare hade den tillgång till den fysiska världen). Vuxna behövs för att skapa en social utveckling, som kräver inlevelseförmåga, empati och hänsynstagande. Dessa decentraliserade tankemönster kommer ofta vid 14-15 års ålder och yngre barn intresserar sig av att tillfredsställa de egna behoven (autistiskt förståelse).

I den aktiva metoden framhäver Piaget att elever skall lära genom att själva vara aktiva och att det som skall läras skall utgå ifrån deras intresse och i samspel med andra. Han menar att den mänskliga utvecklingens drivkrafter är mognad, handling, socialt samspel och självreglering. Piaget hade ett antiauktoritärt tänkande och menade att tänkandet utvecklas med hjälp av diskussioner, grupparbeten och lek med jämnåriga. Dessutom ska  tänkandet få ta tid och innebära resonerande och experimenterande tillsammans med andra barn. Enligt Piaget ska man utgå från barnets intresse och nyfikenhet för att låta det aktivt upptäcka och tolka sin omvärld. För Piaget handlar lärande om att tänka nytt. Piaget ansåg inte att målet med lärande var att forma barn att lära sig kunskaper som redan finns utan att utveckla kreativitet, innovativitet och lärande för hela livet. Vad man kan sakna i Piagets förklaringsmodell är förklaring av sambandet mellan barnets utveckling och den sociala miljön. Det sker en individuell konstruktion utifrån individens handlande, vilket inte tar upp människans språk (mediering) och hennes redskap (artefakter). Det diskuteras inte om assimilation verkligen leder till att människan kan påverka och förändra sin omgivning. Piaget ger i sitt perspektiv intryck av att barnet gör sina förändringar utan hjälp från andra, men barnet får ju i verkligheten hela tiden ledtrådar och kommentarer vilka fungerar som tips och vägledning.

(Obs! Texten är skriven gemensamt av studiegrupp 4 i kursen)

Litteratur: 

Piaget, J. (1976/2006). Barnets själsliga utveckling. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag. (170 s.)

Annonser

About natbaserad

Science Teacher and educational developer in upper secondary school. I'm also founder and head trustee of EduToolkit.

Posted on september 27, 2014, in DIA40F HT2014 and tagged . Bookmark the permalink. 1 kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

En blogg om skola, skolutveckling och samhällsfrågor

Jag heter Johan Lindström och jobbar som skolledare. Alla synpunkter i bloggen är mina egna. @Aland72 på Twitter.

Hot Topics

Presented by the Microsoft Educator Network

Lärartankar

min resa med det digitala skollyftet

%d bloggare gillar detta: