Studieuppgift 2b: Säljö – Sociokulturellt perspektiv

Säljö tar oss vidare från konstruktivismen (Jean Piaget 1896-1980) där kunskap är något som människor aktivt skapar och det gäller för den lärande ”att utveckla mer avancerade begrepp än dem man använder till vardags”.  Och vi hamnar därmed i en sociokulturell föreställning om ”att kunskap och insikt är något vi utvecklar med andra i gemensamma aktiviteter”, och inte bara något vi har i en enkel mening i vårt huvud (Cole & Wertsch 1996, s.1). Grundtanken i ett sociokulturellt perspektiv är samspelet mellan en grupp människor och individen (Säljö, s.18).

Den närmaste utvecklingszonen är vad man kan prestera under en vuxens ledning eller i samarbete med kamrater (Källa: Lev Vygotsky the ‘Mozart’ of Psychology )

Det är genom kommunikation och interaktion med andra som individen tillägnar sig kunskap och färdighet. Det sker i ett komplicerat växelspel med kulturella skillnader sinsemellan och den mer kompetente leder den mindre kompetente. Vygotskij intresserade sig för barnets inlärningspotential, alltså vad barnet kan prestera under ledning av vuxna eller kamrater. Enligt Vygotskij äger en individs utveckling rum på två nivåer: först en biologisk (ökad varseblivningsförmåga, fysisk kontroll, delta och samspela med världen) och sedan en sociokulturell (kommunikativ och social förmåga). Den sker i ett växelspel i form av den de biologiska förutsättningarna samt behovet av kontakt och samspel med andra människor. Vygotskij menade att människan kan befinna sig i två olika utvecklingszoner. I den aktuella utvecklingszonen befinner sig människan när hon klarar av att använda redskap och lösa problem på egen hand. ”Den närmaste utvecklingszonen” (Vygotskij 1999, s. 269), är ett begrepp skapat av Vygotskij själv för att förklara det område där lärande är möjligt, dock ligger den lite över barnets egen förmåga. Med begreppet utvecklingszon betonas potentialen i förståelsen, inte den förvärvade kompetensen. Det är själva avståndet mellan vad en elev kan prestera ensam och utan stöd och vad man kan prestera under vuxens ledning eller i samarbete med kompetenta kamrater (Säljö s.120).

Det sätt som människan tar till sig kunskaper, färdigheter och förståelse på är via skapade och kommunicerade genom kultur (Säljö, s.36f). Detta resulterar i att barnet själv blir aktiv i sin inlärning då de kan relatera till det som undervisas och kan se hur de kan användas i vardagen (Bråten 1998, s. 104ff). I skolan finns det inte alltid ett tydligt och klart samband mellan undervisning och elevernas verkliga liv (Säljö, s. 41). Dekontextualisering innebär att lösgöra och schemalägga det som ska läras från sin naturliga miljö, alltså det som är skola och utbildning. Eftersom motivationen att lära sig saker precis där och när de behövs är störst, kan dekontextualiserng innebära ett motivationsproblem. Exempel: ”Meningen” med att laga god mat hemma är större jämfört med ”meningen” av en laboration i näringskemi eftersom den inte är självklar för eleven, med konsekvensen lägre motivation. Det kan bli problematiskt i vår skola, där eleven förväntas vara aktiv, undersökande, upptäckande och styras av sin nyfikenhet.

I ett sociokulturellt perspektiv betonas släktskapet mellan tänkande och kommunikation samt människans sociala och kulturella miljö (Säljö s. 115). Det är inte själva lärandet, utan vad man lär sig i sin kontext och hur man tar till sig artefakterna för att använder dem. Artefakter är samlingsnamn för alla de idéer, värderingar, kunskaper och andra resurser som vi får genom interaktion med omvärlden som kallas kultur. I kulturen ingår artefakter och exempel på dessa är fysiska artefakter (fortskaffningsmedel, verktyg, instrument för mätning, vägning) som ger oss förmågor som inte är beroende av uthållighet eller styrka, samt intellektuella redskap (informations- och kommunikationsteknologi) som kan bevara information och lösa problem utöver vår mentala förmåga. Människan skapar sin egen värld, men vi kan även påverka (meningsskapande och diskursivitet) den gemensamma värld vi lever i (Säljö s.204).

Enligt det sociokulturella perspektivet är kommunikation och språkanvändning helt centrala och utgör länken mellan barnet och omgivningen, mellan det inre tänkandet och den yttre interaktionen (Säljö s. 67). Det är genom att lyssna på vad andra talar om och hur de föreställer omvärlden som han/hon urskiljer vad som är väsentligt och intressant. Begreppet appropriera använder Säljö för att beskriva människans möjlighet att i varje situation ta över och ta till sig kunskaper från våra medmänniskor i samspelssituationer, samt få insikter och se nya mönster i våra artefakter. När man lär sig behärska insikter och färdigheter i en social praktik självständigt (autonomi), kan man utföra operationer, handlingar och aktiviteter som en kompetent aktör (Säljö s. 236).

Situerat lärande är sammanhang och social interaktion som gör att vi tenderar att tänka och agera på vissa sätt enligt rutiner och mönster för den aktuella sociala kontexten. Man kan styra lärandet med hjälp av kommunikativa stöttor. Då bryter läraren ned problemet i mindre delar samt visar start och mål. Man kan föreställa sig att man följer en bestämd väg (start och mål), med vägräcken att hålla sig i (problemet nedbrutet i små delar). Det ska inte blandas ihop med lotsning, som är mer styrt och tar bort alla kognitiva svårigheter för eleven, med resultat att den som leder även blir den som står för lösningen. Kommunikativa stöttor bryter även den ner uppgiften till mindre delar, men vid varje problem får den lärande verbalisera och pröva sina frågor och handlingar. Det är mer krävande men ger istället för instruktion en förståelse. Ett barns minneskapacitet utvidgas mycket då de lär sig tala, får ett ordförråd som hjälper dem att uttrycka sig och överföra material till minnet (Phillips s. 93). Språket möjliggör högre former av lärande, som problemlösning och förvärvande av nya färdigheter. Säljö skriver ”vi formas som sociokulturella varelser och det är genom samtal i situerade sociala praktiker vi lär oss de flesta av de interaktiva färdigheter vi behöver för framtiden” (Säljö s. 233). Det handlar om att kunna ta andras perspektiv som ett redskap för handling, d.v.s. lånar deras tankar och föreställningar (operera med språkliga redskap). Språket som unik mekanism för att skapa, kommunicera och lagra kunskaper och insikter hos individer och kollektiv. Transfer fungerar i ett sociokulturellt perspektiv inte därför att information inte är kunskap i sig. Det blir kunskap först när man använder informationen i sitt liv, i form av problemlösning i kommunikativa och praktiska situationer, men även för att definiera situationen som skall hanteras (Säljö s.125).

Mediering är ett begrepp som ger oss förståelse för det samspel som ständigt sker mellan oss människor och de kulturella redskap som vi använder för att kunna förstå, tolka och agera med vår omvärld. Vi använder dels språkliga redskap som symboler och tecken (det kan vara bokstäver, siffror, eller system för mått eller olika enheter). Det finns också fysiska redskap, som precis som de språkliga redskapen är av stor vikt när vi tolkar och interagerar med vår omvärld (som tangentbord,  hastighetsmätare eller  spade). Dessa redskap har formats genom historien och har utvecklas olika i olika delar av världen.  Språkliga och fysiska redskap är ofta beroende av varandra, man behöver kunskap om siffror och hastighet for att kunna läsa hastighetsmätaren (Lundgren et.al., 2012, s. 187-189). Då mening, innebörd och betydelse går mellan användaren och redskapet i ett samspel där mänskliga kunskaper och insikter har byggts in i artefakterna och blir vår samspelspartner (Säljö s. 75). Ett exempel från undervisningen är mikroskopet som blir ett fantastiskt ”extraöga”, vilket ger läraren möjlighet att visa eleverna något de aldrig kan se med blotta ögat.

(Obs! Texten är skriven gemensamt av studiegrupp 4 i kursen)

Litteratur:

Bråten, I. (Red.). (1998). Vygotskij och pedagogiken. Lund: Studentlitteratur.

Cole, M. & Wertsch J. V. (1996). Beyond the individual-Social antimony in discussion of Piaget and Vygotskij. Prometheus Research Group. (7 s.)

Lundgren, Säljö och Lidberg (2012). Lärande skola bildning. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur.

Phillips, D . C., & Soltis, F . J. (2010) Perspektiv på lärande (övers. Linde, F.). Lund: Studentlitteratur. (190 s. )

Säljö, R. (2000). Lärande i praktiken – ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm: Prisma. (250 s.)

Vygotskij, L. (1999). Vygotskij och skolan. (red. Lindqvist, G. som även kommenterar några av Vygotskijs artiklar). Lund: Studentlitteratur

Annonser

About natbaserad

Science Teacher and educational developer in upper secondary school. I'm also founder and head trustee of EduToolkit.

Posted on september 27, 2014, in DIA40F HT2014 and tagged . Bookmark the permalink. 1 kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

En blogg om skola, skolutveckling och samhällsfrågor

Jag heter Johan Lindström och jobbar som skolledare. Alla synpunkter i bloggen är mina egna. @Aland72 på Twitter.

Hot Topics

Presented by the Microsoft Educator Network

Lärartankar

min resa med det digitala skollyftet

%d bloggare gillar detta: